Sen du skrev ditt inlägg har jag funderat rätt mycket på om du känner till mitt samlande som barn… och så tänker jag att du borde hört om det? Nån gång? Men kanske inte?? 

I alla fall: Som barn tyckte jag om att samla på grejer. Och jag antar att det – som så mycket annat i mitt liv – kan förklaras med min rädsla för sakers slut, allt måste sparas för tänk så behövs det någon gång, och tänk vad man kommer ångra sig senare om man inte sparar de där recepten från ica (Obs, sant. Jag var en sjuåring som samlade på gratisrecepten som fanns i ica-butiken för att de kunde va bra att ha).

Du vet de där ”locken” i kartong som satt på alla strutglassar när vi va små? De där platta, runda? SAMLADE PÅ DEM. Kapsyler? SAMLADE PÅ DEM. Du vet de när papperspåsarna som ligger runt tepåsarna? SAMLADE PÅ DEM. Minns du när folk fortfarande läste papperstidningar? Och att Expressen hade små getingar i sina tidningar? SAMLADE PÅ DEM. När pappa var klar med en tidning smög man fram med en sax och klippte ut varenda geting i tidningen. Varenda en. Extra kul vare vid olika högtider, för då var getingarna lite festligare. Typ tomteskägg eller midsommarkransar.

Och nu tänker du såklart att de här prylarna fanns det ju ett överflöd av i vår ungdom, jag måste ju haft miljoners av dem. Absolut. Om det inte vore för en liten detalj: Mamma. Mamma förstod nämligen precis som du att det inte går att samla på saker det finns ett överflöd av, och att det skulle vara nyttigt för mig att lära mig att slänga saker (det tycker hon fortfarande). Det innebär att mitt samlande krävde höga skills i att smyga och luras, något som gick sådär. Mamma var alltid steget före.

Och nu kommer vi fram till samlingen som fortfarande utökas, samlandet du också sysslar med, samlandet som mamma motvilligt accepterat för att den går att använda: Böckerna. Alla dessa jävla böcker. Här finns ju både (vilket vi brukar prata om i samband med boksamlande) identitetsskapandet och min rädsla för alltings slut. För vad händer om jag en dag får för mig att läsa om en bok och den inte längre finns kvar? Eller vad händer om jag helt glömmer bort dess existens? Sanningen är ju att jag har läst för många böcker för att minnas alla, men jag minns titeln på varenda en som finns i mina hyllor. Rädslan för slutet: Tänk att inte minnas något man var emotionellt investerad i?

Så. Jag köpte böcker. I princip varenda bok jag läst ville jag äga, för att minnas. I princip varenda bok det var möjligt att läsa ville jag läsa, för att inte gå miste om något. Jag gick på second hand-butiker och kom hem med pappkassar med böcker (bokstavligen). Tillslut fick de inte längre plats i bokhyllan och började vandra ut i resten av rummet.

Efter många år lyckades mamma få mig att sålla bort några av dem jag var för gammal för. Motvilligt slängdes några få som jag aldrig hade läst och som jag aldrig skulle läsa, en flyttlåda med barnböcker flyttade ner i källaren. Nästa utgallring skedde för två år sedan, då jag och Robin flyttade ihop. En stor bunt böcker som jag inte ens visste varför jag ägde slängdes, en stor pappkasse gavs bort till yngre släktingar. En till flyttlåda med böcker jag var för gammal för flyttade ner i den nya källaren.

Två år senare har dock böckerna åter igen börjat vandra ut ur hyllorna. De är överallt i vår lilla tvåa. Robin suckar och flyttar ner dem till golvet från skrivbordet så att han ska kunna använda skrivbordet till det det är till för, jag suckar och flyttar dem ömt upp på skrivbordet så att de inte ska bli skadade. Han pratar om att skaffa hyllor till sina prylar, jag nickar och funderar på hur många böcker som kan få plats.

Att studera till ett jobb i bokbranschen är nog därför det dummaste jag hade kunnat göra. Varenda jäkla studiebesök har de delat ut böcker, böcker jag ibland inte ens velat ha. Men jag tackar och tar emot, för rädslan för slutet biter sig kvar. Och nu. Praktiken.

 I samma lokaler som Alfabeta (där jag, som du vet, haft min praktik de senaste 10 veckorna) finns En bok för alla. Vid ett tillfälle råkade jag nämna att jag sett att de ger ut en bok som var min absoluta favorit som barn, varpå personen jag pratade med sprang iväg för att hämta ett ex åt mig.

”Nejnejnej, alltså, jag har den redan i min källare”
”Och nu har du två!”

Och jag menar, det är ju rätt fint ändå att ha två olika versioner av en bok, och så vare det där med rädslan för slutet osv. Så jag släpade hem en bok jag redan hade läst, redan ägde och som jag var alldeles för stor för.

 

Och sen kom sista dagen av min praktik hos Alfabeta.
”Vill du ha med dig några böcker hem?” frågade de.
”Jag har en destruktiv relation till boksamlande”, svarade jag.
Men sedan kunde jag ändå inte låta bli att be om alla de ungdomsböcker som de kunde rekommendera, och så vare ju de där två bilderböckerna jag hade fattat sånt tycke för så...

 

Här är vi nu antar jag. Ser ut som att jag kommer läsa en hel del ungdomsböcker i sommar. Det tråkiga är ju att detta inte är böckerna man själv jobbat med, för de har ju inte kommit ut än… så jag antar att de blir höstens problem.