Sidorna i boken är så tjocka och hårda, mycket tjockare än vad sidorna i pocketböcker brukar vara. Man kopplar liksom samman den med vissa inbundna böcker, de där som doftat extra mycket kartong i all sin stelhet. Men doftar gör den alltså inte. Har redan borrat in näsan i den flera gånger och sökt efter doften, men den finns inte. 

 

I det här sammanhanget får sidorna också en annan funktion. Då allt blir så stelt och hårt passar den science fiction så himla bra. Man kopplar samman den med annat kantigt och stelt, det mekaniska och metalliska i framtidsskildringar. Boken blir en maskin. Sidorna blir en del av paratexten. 

 

Som du säger finns det en tjusning i en välläst och älskad bok, rispor i sidorna och veck i omslaget som vittnar om att den här boken har blivit läst, den här boken har levt. Men kanske gör sig den här boken bäst i det "olästa", "orörda", tillståndet; med sidorna fortfarande stelt hårda och raka, kritvita utan fläckar. I så fall är jag helt fel läsare.

 

Men jag vetefan. Kanske läser jag bara in alldeles förmycket...