Konsten att uppfostra ett indiebarn.
Jag har gjort något jennieigt! Du har ju ett intresse för barn. Alltså inte "intresse ;))))" utan mer "Ja dessa små pysslingar förgyller mitt liv, vill gärna föda ett par". Jag har aldrig förstått grejen med barn. Jag är typ lika lång som en genomsnittlig femteklassare så man skulle kunna tro att jag hade kunnat chillaxa med nån unge. Men nixpix dom har ingen respekt för mig och jag är livrädd för dom. Jag läste precis en barnbok och nu vill jag föda och uppfostra ett riktigt ångestfyllt barn!
Tänk dig en barnbok som handlar om exakt allt som man mådde dåligt över i lågstadiet. Vara utanför, bli vald sist, vara ensam i mörkret, döden, vara den tredje vännen.
Boken handlar om Michael Collins, han som fick sitta kvar i raketen när dom andra två fick hoppa på månen.
Liksom????? Vill bara klä nån unge i en randig tröja och läsa böcker om ensamhet och utanförskap för hen.
Det är lite konstigt att alla orimligt bra barnböcker är så sjukt deppiga. Det är som att vi försöker lära barnen att livet inte är lego och hubba bubba. Livet är svinpissigt och ensamt lita på mig jag är vuxen!
Jag har alltid kunnat tänka mig hur månen känns. Även hur det hade kännts att befinna mig på månen. Men jag hade aldrig någonsin funderat över hur månen luktar.
Så nu tycker jag du får skynda dig och skaffa en avkomma! Vill läsa sorgliga berättelser för någon som lämnar blöta kex överallt.
