Okej, till att börja med: Äckligt fina böcker. Ge mig dem, typ genast. Sådär. Då var det sagt. 

 

Har tänkt att jag ska skriva en liten rad om vad jag gjorde i Umeå, men det har inte blivit av bland all praktik, plugg och jobbjobbjobb. Nu är det i alla fall dags känner jag. Så. Utöver de där klassiska grejerna man gör då man träffar någon man inte träffar så ofta (Du vet, bakar en plåt nutellabrownies och ser en säsong hell's kitchen) beslutade jag och Jenny oss för att gå på museum. Valet föll på Kvinnohistoriskt musem och Bildmuseet.

 

Vi kan ju börja med Kvinnohistoriskt musem som bestod av två utställningar. Den första bestod av en "skog" fylld av TVapparater som då och då gick igång varpå män och kvinnor i djurmasker informerade och spelade upp hur fullkomligt fenomenalt pissigt det är att vara kvinna. Det blev rätt mäktigt med röster som talade i munnen på varandra och den inledande snubben som bara "obs ska bara börja med att påpeka att ni män är priviligerande ni inser det bara inte för att ni är just det. kanske ska ta och lyssna lite och sluta leka kränkta?!" - fast med andra ord då - fick mig typ alldeles pirrig i själen av lycka. 

 

Samtidigt kan jag tycka att det var synd att utställningen blev så abstrakt och rörig. Det är synd att diskussioner kring genus och liknande alltid ska vara så exkluderande; det är menat för akademikerna, de redan pålästa. Det ska vara konstnärligt eller på en väldigt hög nivå - aldrig pedagogiskt för nybörjaren. Ett museum är en sådan chans att ge folk som kanske inte kan så mycket men vill lära sig mera lite kött på benen. Utställningen var som sagt mäktig - om än lite virrig - men det är synd att de inte sedan avslutade den med lite mer fakta. Utställning nummer två, En ropande tystnad transformerad, var lite samma sak. Den handlade om transkvinnors åldrande men bestod huvudsakligen av en samling porträtt. Det fanns visserligen en del broschyrer för den som ville lära sig mer om transpersoner, så det var ju alltid något. Dessutom verkar det finnas en del filmvisningar och samtal där, dock inte den dag vi var på plats. Synd. 

 

 

 

 

 

Bildmuseet kom vi tyvärr till med alldeles för lite tid på oss, varpå det blev så att vi mer eller mindre rusade igenom de första utställningarna. Men på de två översta våningarna dröjde vi oss kvar. Utställingen, A draft of shadows av Rafael Lozano-Hemmer, bygger mycket på att man som besökare är aktiv, en medskapare till konstverket, vilket var väldigt kul. Det fanns dels ett rum där man med hjälp av sina kroppar ställde in olika radiofrekvenser och ljudet på dessa och dels ett rum där ens puls spelades in (genom att du höll i två handtag) och sedan spelades upp med hjälp av ljud och blikande lampor. När man sedan släppte handtagen spelade varje lampa upp en varsin av de hundra senaste besökarnas puls. 

Skulle jag då rekommendera dessa? Alltså, jag tycker väl inte du behöver åka upp till Umeå för att se dem, men skulle man råka vara i Umeå så är det absolut värt att titta förbi. Båda museumen är trots allt gratis. Lozano-Hemmers utställning finns dock inte kvar där så länge till, så skulle den dyka upp närmare dig tycker jag att du ska gå dit.