Härligt att du tog dig igenom svindlande höjder (Klart jag minns när du köpte den - köpte den ju då jag med). Sitter egentligen och pluggar just nu och hade inte alls tänkt svara på ditt inlägg på en gång. PROBLEMET är att jag började formulera ett svar och därför inte längre fattade vad det stod i boken SÅ, vi tar detta på en gång.

 

Jag läste ju till skillnad mot dig ut boken ganska direkt, det är dock tyvärr knappast något att skryta med då jag hälften av tiden inte förstod vad som hände. Vid ett tillfälle var jag tillexempel helt övertygad om att de satt i en soffa framför en brasa tills någon kom förbi och började mjölka en ko (Detta har du säkert hört om tidigare)? Senare har jag försökt förklara detta med att jag för ung och min engelska för dålig MEN under litteraturvetenskapen förra året åkte jag åter igen på att läsa den. Då valde jag att istället läsa den på svenska, vilket inte hjälpte det minsta - eller okej, kanske lite. Jag tror till och med att jag hittade episoden med kossan och ba NEJ JAG FATTAR FORTFARANDE INTE!

 

Den här gången väljer jag att förklara det med att jag båda gångerna läst den i samband med skolan, först engelskan på gymnasiet och sedan litteraturvetenskapen på universitetet. Då man måste klämma en bok på några timmar går tyvärr mycket förlorat.

 

Grejen är att jag TROTS att jag var förvirrad större delen av tiden faktiskt gillar den. Speciellt episoden då Heathcliff och Catherine tjaffsar om vem det är mest synd om då hon ska dö. Jag minns att min engelskalärare kommenterade min beskrivning med "vad hemskt" eller något liknande, att hon inte alls förstod min 17åriga entusiasm, men jag tyckte verkligen den biten var så befriande härlig. Jag tycker verkligen om deras egoism och egocentrism, så länge den inte förväxlas med något slags ideal för ett sunt förhållande.

 

"'What now?' said Catherine, leaning back, and returning his look with a suddenly clouded brow[...] 'You and Edgar have broken my heart, Heathcliff! And you both come to bewail the deed to me, as if you were the people to be pitied! I shall not pity you, not I. You have killed me - and thriven on it, I think. How strong you are! How many years do you mean to live after I am gone?' [...] 
'Are you possessed with a devil,' he pursued, savagely, ' to talk in that manner to me, when you are dying? Do you reflect that all those words will be branded in my memory, and eating deeper eternally, after you have left me? You know you lie to say I have killed you; and, Catherine you know that I could as soon forget you, as my existence! Is it not sufficient for your infernal selfishness that while you are at peace I shall writhe in the torments of hell'"

 

Seriöst, hela sidorna 162-163 (i vår version) är typ fantastiska. Sen gillar jag att föreställa mig hur de egentligen - hela deras story är ju ur Nellys perspektiv - är riktiga änglar och Nelly den riktiga satmaran som bara öser galla över dem. Jag tror detta är den enda känslostormande bok som går att ta på allvar, just för att det inte är meningen att ta dem på allvar, de är inte idealet.

ps: Inget inlägg om svindlande höjder kan ju vara komplett utan tavlan/boken du gav mig. Notera också att min selfshelf nu är uppe! (sorry för kassa bilder - kameror är inte min starka sida)