Okej vi måste först och främst prata om den där Murakamiboken:
1) Jag fattar verkligen inte hur den där boken fungerar, dina bilder förvirrar mig, det är flikar överallt?
2) Jag uppfattade först inte att det var Murakami och vid bibliotek och pojke kopplade jag genast att "åh, detta är någon gullig barndomsberättelse med ett bibliotek och en magisk värld eller något liknande", sedan blev jag rädd och trodde det var någon psykoskräck innan jag tillslut kopplade att "jaha, det är bara murakami"
3) Jag är lite sugen på att läsa den trots att jag hittills inte riktigt fastnat för Murakami (Jag vet, jag vet: "fågeln som vrider upp världen är den bästa" och jag "borde verkligen läsa den"... och jag ska läsa den, typ i sommar, eller något. Typ.)

Men åter till det där med barndomsberättelser. Som du vet är en av mina starka passioner välskrivna (och ibland mindre välskrivna) ungdomsböcker. En vacker dag ska jag väl skriva ett LÅNGT försvarstal av ungdomsboken, men just nu skriver jag hemtenta och har egentligen inte ens tid att skriva det här.

I alla fall. Under den här terminen har jag läst 5 ungdomsböcker som blivit populära även bland ickeungdomar. Alla hade aspekter jag gillade, samtidigt hade de alla ett gemensamt problem: mina höga förväntningar. Förstå mig rätt nu, en av fördelarna med ungdomsböcker är just de låga förväntningarna. Man vet att "detta kommer inte vara fantastisk litteratur, jag är medveten om detta och kommer inte att bli besviken. Jag vet vad jag får". På något sätt har man ett annat överseende med ungdomslitteratur (detta gäller även animerade barnfilmer) då man, när något är fånigt eller ologiskt, inser att "jaja, jag är inte målgruppen" och "jag kan inte ställa lika höga krav på detta som på vuxenkultur". Problemet i det här fallet var att jag väntat för länge med att läsa böckerna och därför skapat mig en egen bild av hur de skulle vara.

Jag älskar verkligen att gå i bokaffären och pilla på böcker flera gånger innan jag köper dem, i vissa fall köper jag aldrig ens boken. Vissa böcker har sådana titlar att man plockar upp dem varje gång man står vid hyllan, man memorerar texten på baksidan, man följer framsidans konturer med fingrarna, väger den i handen. Oftast avvaktar man med att köpa boken för att man vet att man inte har tid att läsa den, eller för att man inser att den nog inte är så bra egentligen. Är den dålig försvinner den av sig själv efter ett tag, är den okej dyker det upp nya böcker av samma författare varpå man stannar upp och undrar vart tusan man läst hens namn tidigare. Om boken är så bra så att nya köps in, alternativt så ointressant att ingen köper den, kan den finnas kvar på hyllan länge varpå jag plötsligt har en flera år lång relation med en bok jag aldrig läst.

Pojkarna av Jessica Schiefauer är en sådan bok. Den var nog min favorit av böckerna jag kommer ta upp i det här inlägget. Precis som jag förväntat mig var den väldigt kroppslig, den handlar trots allt om flickor som med hjälp av en magisk blomma förvandlas till pojkar om kvällarna. Kroppen är alltså städigt i fokus då temat är metamorfosen, kontrasten mellan pojk- och flickkropp och puberteten. Med förvandlingen kommer ju också ett inslag av magisk realism, vilket vi väl båda två uppskattar. Den aspekt som jag - med min felaktiga egenskapade bild - framförallt saknade var systraskapet. Även om det till och från finns där mellan bokens huvudpersoner är det inte lika starkt och genomgående som jag hade hoppats. En annan besvikelse var kärleksrelationen i boken som inte alls var som jag trodde den skulle vara, jag trodde verkligen att sexualiteten mellan en straight flicka (åtminstone till en början tillsynes cis) vars pojkkropp en tillsynes straight pojke attraheras av skulle utforskas mer. Detta betyder dock inte att inte dessa teman inte finns där eller att boken är dålig, den var bara inte som jag länge gått och förväntat mig att det skulle vara.

Nästa bok är Låt vargarna komma/Tell the wolves I'm home av Carol Rifka Brunt. Även denna bok tyckte jag om, den tar upp både svåra och tabubelagda ämnen och gör det på ett väldigt respektfullt sätt. Om jag minns rätt var den från början inte en ungdomsbok utan blev det först i och med den svenska översättningen. Här var nog det stora problemet att jag förväntade mig ett mer poetiskt, kanske lite experimenterande språk. Det var dock inte fallet. Däremot var den väldigt välskriven. Som sagt innehåller den många svåra ämnen såsom aids, homosexuallitet, död etc. men utöver dessa kanske inte så jätteoriginella teman finns också en skildring av hur familjen förhåller sig till och knyter an till varandra med hjälp av en tavla vilket jag verkligen gillade. Den biten hade jag heller inga förutfattade förväntningar kring, kanske därför den uppskattades?