Så Karin, i helgen såg jag en film. En cancerfilm. En cancerfilm baserad på en cancerbok. En cancerbok för ungdomar. Filmen är från 2012, så vi kan väl anta att boken är äldre än så (logiskt). Så det var alltså väldigt länge sen jag läste boken. Det var en ungdomsbok jag läste då jag fortfarande var ungdom.

Det här ledde såklart till att jag inte kom ihåg speciellt mycket av originalet. Trots det så dröjde det bara 20 minuter så var jag sur som fan. Öh, det där stämmer ju inte? Väl? Var inte snubben mycket äldre och erfaren. Varför står han i filmen och påstår att han inte vet något om knark? Vare inte han som fixa svamparna i boken? Du vet, såna där fåniga detaljer som är viktiga för mig (och som inte säger dig någonting). Sen kan det såklart visa sig att jag minns fel, men jag tror snarare att det var ännu mer som inte stämde. Bara att jag inte var medveten om det längre. Kanske lika bra.

Men av det lilla som jag minns saknar jag den råhet som fanns i boken. Den kritiserades trots allt när den kom för att uppmuntra ungdomar till en massa dumheter, eftersom den handlar om allt (olagligt) en tonåring vill göra innan hon dör. Också bokens titel, typ. Innan jag dör. Men inte filmens. Varför? För att flytta fokus till snubben antar jag.

Oavsett: Det slutade – självklart – med att jag satt och bölade. Vilket fick mig att undra. Vad är egentligen grejen med alla jävla cancerböcker för ungdomar?! Titta på till exempel I taket lyser stjärnorna och TFIOS. Vad är grejen med att exploatera ungdomars känslor med hjälp av cancer?! Kanske är det för att det är så lätt att väcka känslor, utan att ämnet blir för kontroversiellt. Till skillnad mot till exempel självmord och liknande. Båda existerar bland ungdomar, men bara en känner vi oss tillräckligt bekväma med.

Jag vill avsluta den här – korta – texten med att konstatera att det pissigaste av allt är att det är John Greens bok som blivit populärast. För av alla cancerböcker så är den nog den sämsta. Kanske för att allt är så glorifierat, polerat, amerikanskt. Råheten saknas. Ångrar lite att Jenny Downhams Innan jag dör försvann i flytten, för om jag minns rätt var den mycket bättre än både filmen och något som John Green kan skita ur sig.