Hej Karin!

Här kommer jag och vill prata med dig igen!

Så. För typ två veckor sen (ganska exakt två veckor sen) var jag på Stockholms litteraturmässa som hölls för första gången ever. Eftersom jag var där med Alfabeta stod jag mest vid deras bord och sålde böcker.

Men innan jag letade upp deras bord stannade jag upp på vägen och lyssnade på Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. De var där för att tala om deras gemensamma bokprojekt Trado. Samtalet hölls på alla möjliga språk, då projektet är ett översättningsprojekt och ingen av dem talar den andres språk.

Trado består av tre små böcker i en stor pärm.  Den ena innehåller Farrokhzads dikter. En innehåller Cârsteans, vilka är skrivna på rumänska av Cârstean, översatta till franska av henne själv, och sedan översatta till svenska av Farrokhzads. Och den tredje, den i mitten, innehåller deras gemensamma essä om översättandet. Den, förklarade de, har inget originalspråk. Till en början bestod den enbart av ett antal citat från kända tänkare och författare på olika språk, sedan fyllde de båda i texten på sina egna språk. Därefter översattes allt till franska. Sedan svenska. Sen omarbetades den franska texten igen, och översattes till svenska en sista gång.

Meningen är att också Cârstean ska översätta texterna, men till rumänska.

Samtalet, och essän, handlade och handlar mycket om sveket. Hur en översatt text alltid är ett svek av originalet. I en av Cârsteans dikter förekommer en växt som på rumänska kallas ”nattens drottning”, problemet är att svenskans nattens drottning är en helt annan växt. De förklarade hur de, för att vara trogen formen, var tvungna att svika doften.

Då och då under samtalet läste Farrokhzad högt ur böckerna. Ibland läste Cârstean först dikten på rumänska, och sedan läste Farrokhzad samma dikt på svenska. Och alltså. Jag kan inte hantera hur fint Farrokhzad läser. Det är som att hon rabblar saker från en lång lista, betoningen ligger inte där den brukar ligga och det blir så himla fint. Så allt var så fint, och boken var så fin, så när mässan började närma sig sitt slut gick jag bort till Bonnier-bordet och köpte den. Kolla så fin:

Och på tal om Bonnier! Något av det bästa med mässan, enligt mig, var att alla utställare fick lika stora bord. Det gick inte att köpa till sig mer plats, utan alla var där på samma villkor. Minsta lilla förlag med bara två, tre böcker och stora stora Bonnier hade lika stora bord. Det var alltså rätt stor skillnad mot Bokmässan i Göteborg där de stora förlagen tog upp typ halva salen!

Men det gjorde mig också väldigt nyfiken på hur Bonnier valde ut vilka böcker de skulle visa upp/sälja. Och när jag drog dit för att köpa Trado slog det mig! De var alla böcker som var relevanta för något samtal på någon av scenerna! Logiskt. Vilket såklart fick mig att reagera på hur himla många av samtalen som hade kopplingar till Bonnier. Kanske var inte mässan så rättvis som jag först trodde? Någon med tid och energi borde kolla närmare på det hehe.

Nåja, åter till boken. När jag lyssnade på Farrokhzad och sedan gick hem och läste själv blev det så tydligt det där varenda svenskalärare hela ens liv har tjatat om. Lyrik ska läsas högt. Tyvärr skulle jag känna mig ganska dum om jag satt här hemma och läste högt för mig själv, och oavsett så är jag ingen Farrokhzad. Jag försökte läsa med hennes röst i huvudet, men tillslut gick det inte.

Och jag tänker att kanske skulle lyrik behandlas som musik och spelas in. Kanske är lyrik den ultimata ljudboken. Jag tänker att formen på Trado är den samma som de där boxarna med sagoband man hade som liten. Och att jag önskar att Trado var en sån, och att jag hade en kassettspelare.

 

Ps, Obs osv. Tänk på att jag berättar allt detta från minnet, har jag blandat ihop något så sorry.

Ps2: En bok för alla, som delar kontor med Alfabeta, firar 40 år. Som en del av deras firande arrangerade de en debatt om litteraturkanon som jag gick på. Den skulle spelas in som podd sa de. Kolla in om du vill!